Pan de banana?
Quieres pan? No gracias. Pan de banana? No gracias. Pan de canela? No gracias. Pan de chocolate? No gracias. Den lilla damen med banankakorna har förmodligen frågat oss 42 gånger om vi vill köpa hennes bröd. Hon får mig alltid att le. Och trots att vi bara har handlat av henne två gånger så är hon alltid lika glad och hoppfull.
San Pedro La Laguna är en av byarna vid den mäktiga sjön Lago Atitlan. Här försörjer sig 25 procent av befolkningen på turismen medan 75 procent är jordbrukare. Kaffeproduktionen är stor, precis som utbudet av språkskolor.
På något sätt har vi fastnat lite här och det är svårt att sätta fingret på vad det är som håller oss kvar. Förmodligen inte det kalla kvällarna eller de iskalla duscharna. Nerkrupna i våra sovsäcker och med raggsockor på blir nätterna nästan uthärdliga. Det kan vara den billiga maten, för knappt sex kronor kan vi äta oss mätta på tostadas. Torkade majstortillas med avokado, rödbettor, morötter, kokt ägg och lite ost. Eller så är det vår favoritbutik med secondhandkläder som vi besöker dagligen, alltid hittar vi något att konsumera.
Kanske är det människorna. Barnen som jag kan öva spanska med eller kvinnorna som alltid vill småsnacka. Men snart, snart ska vi dra oss vidare. Om vi kan lämna den lilla byn vid den stora sjön.
Chichi market
Chichicastenango – känd för sina sprudlande marknader två dagar i veckan. Vi åkte dit och trängdes med turister och lokalbefolkningen. Mest för upplevelsens skull, det som säljs är precis samma grejer som säljs överallt. Souvenirer som massproducerats för turister eller färgstarka tygstycken som folket här använder som kjolar och sjalar.
En 8-årig flicka med sin lillasyster på ryggen tyckte det var lite märkligt att jag var 26 år och ogift. Hon kommer förmodligen vara gift om tio år. Om inte ännu tidigare.
Underverk i naturen
Mitt i Guatemala, i en by som heter Lanquin, bodde vi med backpackers från hela världen. De flesta lämnade aldrig hostelet utan levde i en isolerad värld med serverad buffé, billiga drinkar och dans på borden. Men precis vid Lanquin ligger en av de vackraste naturreservaten jag har sett. Semuc Champey. Turkosa vattenpoler. Kristallklart vatten. Helt fantastiskt.
Hemresan blev ett minne för livet. När fyrhjulsdriften inte fungerar kan man alltid använda den mänskliga muskelmassan. Efter en heldag vandrandes i grottor, tubande på floden, trekkande i djungeln och simmande i kristallklara vattenpoler var alla rätt sugna på att åka hemåt. Helt klart lättare sagt än gjort.
Finn fem fel
Finn fem fel med bilden. Skicka era svar och bidrag till ”Sluta plundra fågelbon”. Alla rätta svar belönas med en påse jordnötter.
I djungeln finns ingen lag
Med sina stora vackra ögon såg hon på mig, nyfiket men avvaktande. Jag visste att jag inte fick titta henne i ögonen men det var svårt att kolla bort. Den lilla rödlätta spindelapan fick mitt hjärta att smälta. Att vara så nära ett vilt djur är en fantastisk känsla och det är väl därför många köper apor som husdjur. Hemska tanke. De hör hemma högt upp i träden i djungeln, inte fastbundna utanför ett hus.
Det pågår en illegal trafficking med vilda djur i Guatemala och även i andra länder. Fågelbon med nykläckta papegojor plundras, aphonor dödas och ungarna säljs som husdjur eller souvenirer. 75 procent av djuren dör i transporter och de flesta far så pass illa så att det enda de har att se fram emot är en långsam död.
Arcas är ett räddningscenter för vilda djur och ett projekt som jobbar för att bevara djurlivet i djungeln i Petén i norra Guateimala. Hit kommer föräldralösa djur, skadade djur och vilda djur som levt större delen av sitt liv som husdjur. Målet är att rehabilitera och reintroducera så många som möjligt i djungeln.
Vi var där i en vecka och hjälpte till så gott vi kunde. Varje morgon steg vi upp klockan sex för att mata djuren och städa burar. Mellan nio och elva byggde vi staket, bar lådor med frukt eller stäadade något annat utrymme. Det var slitigt emallanåt och många gånger funderade vi på att lämna. Att det regnade sex dagar av sju gjorde det inte lättare. Men vi stannade och jobbade, åt ännu mera bönor och tortillas och lärde oss en hel del om djuren i djungeln.
Jag ansvarade för två stora burar med totalt 80 papegojor. Fåglar har aldrig tillhört något av mina favoritdjur men efter veckan på Arcas har jag ändrat uppfattning. Starka personligheter och envisa jävlar. Smarta framförallt. Det hade varit helt fantastiskt att få vara med den dagen mina 80 papegojor släpps ut i det fria.
Just Belize it
”Är Belize ett land eller en stad?” En fundering från min kära syster. Jag tror att det är fler som har liknande funderingar om Belize. Svaret på frågan är både och, det är ett land och en stad. Den forna huvudstaden heter Belize city och kallas Belize i folkmun. Jag visste inte heller så mycket om landet innan jag åkte dit. Jag visste att det skulle vara dyrare och mer som de karibiska öarna än resten av Centralmerika. Lite mer raggamuffin och dreads. Lite mer rice and beans.
De första veckorna låg fortfarande Mexicoförälskelsen kvar. Belize hade en hel del att leva upp till. Ölivet på Caye Caulker var avslappnande och härligt men inget nytt egentligen. Fiskebyn Hopkins var annorlunda och mysig men det blev lite segt mot slutet. The Battle of the Drums i Punta Gorda var lite av en besvikelse. Att dansandet nästan uteblev helt från publiken var märkligt.
Men för några dagar sen lämnade vi kusten och åkte inåt i landet. Till San Ignacio eller Cayo som staden också kallas. Det var här jag insåg att Belize också kommer ha en speciell plats i hjärtat. Människorna, omgivningen, myggen, den goda maten, djungeln precis runt knuten - allt föll på plats. Här fick vi chansen att vara äventyrliga och simmade i grottor och upptäckte djungel och mayaruiner på hästryggen. På hostelet fick vi chansen att vara extramammor när en alldels för ung tik lämnat sina elva valpar. Det var tungt. Nu är de bara nio kvar.
På tre veckor har jag blivit bättre på att förstå ”broken English” och förmodligen sämre på spanska. Nu är vi i Guatemala och det är dags att börja tänka på spanska igen. Den närmsta veckan kommer vi att hjälpa till på ett räddningscenter för vilda djur. Och putsa på våra språkkunskaper.
Done say it
Det var i prinicp tomt när vi kom fram. Längs byns enda väg gick några taniga hundar och några pickande höns. Vi kollade ett par tre gästhus, alla tomma. Vart var alla människor?
“Welcome to Hopkins, it’s a quiet place.”
Men den lilla fiskebyn i Belize har blivit större, på bara några år har befolkningen ökat och nästan fördubblats. Nu bor runt 2000 människor i Hopkins och många försörjer sig på turisterna som mellanlandar här. Alla var nyfikna och pratglada, barn som vuxna, män som kvinnor. Framförallt Frantz Revelino. Han blev vår egen lokala guide och berättade om Garifunatraditioner, kokosnötter, maten, trummandet och människorna i byn. I tre dagar i sträck. Mitt tålamod räckte men Echa tappade sitt ett par gånger.
Han tog oss bland annat med på en kayaktur i lagunen, halvvägs in i lagunen frågar Echa om det finns krokodiler i vattnet. ”Of course” svarar Frantz och kayakpaddlandet blev om möjligt ännu mer ostrukturerat. Skratta åt det kunde vi göra efteråt. Inte när alla flytande trästockar såg ut som lurpassande krokodiler. Ja, vi var rädda. När vi kommit halvvägs gjorde Echa rätt klart och tydligt på svenska att hon inte tänkte paddla något mer. ”Are you mad, Aileen?” hördes lite osäkert från en surfrbräda där bak.
Efter ett par nästan-kraschar in i mangroovebuskarna tog vi oss tillbaka till strandkanten och Frantz bara skrattade åt oss. ”Man, if I knew you guys were that bad at paddling I would never had taken you here.” Till vårt försvar hade han lika svårt att hålla kolla på vänster och höger och förvirrade oss med sina order. Frantz Revelino hade förmodligen sina baktankar men han gjorde verkligen allt för att göra oss nöjda. ”When you move, I move”. Jag gillade honom.
Hopkins är litet, vi gick samma väg upp och ner minst 17 gånger. Träffade samma människor och blev stammisar på Innies restaurant. Lärde oss lite ord på Creol och Garifuna och glömde dem lika snabbt. Igår var vi på ”Battles of the Drums” i Punta Gorda i södra Belize, en tävling där trummande, sjungande och dansande människor möts framför jury och publik. Redan efter tre dagar i Hopkins kändes det som att bandet från byn var vårt band. Vi var stolta över våra killar.
Livet på ön
”We call this get-together-weather in Belize!” Regnet öste ner och alla trängde ihop sig under hyddtaken på Caye Caulker.
En liten ö på några kilometer i det karibiska havet. En liten ö där alla känner alla och där det finns tre gator, alla täckta med sand. Jag har gått runt barfota i flera dagar. Caye Caulker har verkligen gjort ett avslappnat intryck. Det var lätt att stanna och sjunka in rytmen.
De senaste dagarna har vi upplevt orkanvindar och tropiskt regn, jäst i solen, snorklat bland koraller och smidit planer för resan. Ön är full av hundar, jag tror jag har klappat hälften av dem. Nu är det dags att dra vidare söderut och lämna det här lilla paradiset.
Sista dagarna i Mexico
Jag har lämnat Mexico. Men förhoppningsvis bara tillfälligt. Om man kan förälska sig i ett land så tror jag att jag har lyckats kära ner mig i Mexico. Så rikt på varma människor och vackra platser. Starka dofter och odörer. Korruption. Fattigdom. Wallmart och Mcdonalds. I Mexiko finns lite av alla världar, på gott och ont.
Sista dagarna spenderades i Yucatans största stad Merída. Vi bodde i en gammal kolonial byggnad de första nätterna och levde hostelliv med en helt fantastisk frukostbuffé. Provlåg traditionella hängmattor och blev bjudna på söt Maya-sprit. De två sista nätterna tog jag mig ut i förorten och couchsurfade hos en blivande vegan med stora resambitioner. På marknaden försökte jag handla skor men verkar ha tappat förmågan att ta snabba beslut. När jag sa hejdå till Mexico sa jag också hejdå till nyfunna vänner.
Nu är jag i Belize och det är helt klart annorlunda. Det känns som jag börjar en helt ny resa. Echa har anlänt och ska dela alla upplevelser med mig. Kanske lyckas vi förälska oss i hela Centralamerika.
Dia de Muertos
”Hur är det i Sverige? Är ni rädda för att dö?” Jag hade inget bra svar på den frågan. Är vi det? Ja kanske mer rädda än mexikanerna. Vi klär inte ut oss till skelett och skojar om döden som de gör. Dia de Muertos (De dödas dag) är en festlig tradition och inte en sörjande. I Merída fylls ett helt torg med olika altare för att hedra de döda. Deras favoritmat ställs fram, ölen de tyckte om eller kanske ett paket cigarrer. På borden och på marken står tända ljus och traditionell mat lagas utanför hyddorna och delas ut till förbipasserande. Kvinnorna klär sig i de traditionella vita klänningarna med blomstrande mönster i klara färger. Det är trångt, hett, glatt och dansant.
En av kvällarna följde jag med några mexikanska ungdomar till kyrkogården. Något som debatterades innan, någon tyckte det var respektlöst mot de döda men majoriteten ville åka dit och gå runt bland kistorna. Här gräver man inte ner någon, kistorna står i små hus eller bara rätt upp och ner på marken och vissa är till och med öppna. En otroligt vacker plats. Men vi hann bara vara där i tio minuter innan vakterna kom och slängde ut oss. Från och med i år är det förbjudet att vistas på kyrkogårdarna på kvällstid. Tydligen på grund av stölder från kistorna.
Vakterna var ganska aggressiva, de hotade med att ringa polisen och den ena försökte ta min kamera. Efter en uppläxning och samtligas namn och adresser på ett papper fick vi åka därifrån. Vakterna var tydligen inte på samma festliga humör som resten av Merída.
Om jag hade byggt ett altare hade jag tänt massa ljus och plockat fram några guldänglar. Jag hade korkat upp en flaska rött och ställt fram ett Trivial Pursuit eller ett Alfapet. I en skål hade jag hällt upp lite levergryta, i en annan köttsoppa med klimp. Kanske hade jag lagt fram ett klurigt korsord och några salta lakritssillar. Sedan hade jag bara väntat. Kanske dansat lite i all väntan. Och kanske hade hon återvänt. Bara för en liten stund. Vi hade kunnat smuttat på vinet och pratat om allt det som vi aldrig hann prata om. Framförallt hade jag hedrat henne, hedrat henne lite mer än vad jag gör varje dag. Världens bästa mamma.