Myten om lata mexikaner
På Mexikos västkust, ungefär en timme från Puerto Vallarta ligger denna lilla gömda pärla – Sayulita. I fyra dagar hängde vi på stranden, åt sju olika sorters tacos och pratade med strandförsäljare. Framförallt tog jag hål på myten om lata mexikaner – mer om detta kan man höra i P3 planet på lördag 3 mars, 18.03-20.00 http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2948
Bland dödskallar och tygstycken
Det började med något typ av bus. Det kan ha varit så enkelt som en liten kittlande hand. Men jag vet inte helt säkert. När jag vänder mig om har hon redan satt fart upp för trappan. Den spralliga lilla flickan med flätorna tar sats rakt mot mig och skrattar pilimariskt. Sekunden senare är hennes storasyster på benen, tätt efter. Hon skrattar också, ett underligare skratt, som om hon både är arg och glad på samma gång. De springer förbi mig båda två och försvinner i en smal gränd mellan ett rosa och ett mintgrönt hus.
De vet precis alla gömmor och gångar på den här ön. Ön som är känd för sitt firande av de döda varje år i början av november. Tusentals turister besöker den pyttelilla ön Janitzio i Michoacan i Mexiko. Det märks tydligt på alla försäljare, hantverk och souvenirer. Som toppen av ett berg ligger ön mitt i sjön Patzcuaro. Det tar inte mer än en kvart att ta sig upp, även om man drar fingrarna genom sidensjalarna eller fingrar på en handmålad dödskalle.
Precis som alla andra familjer säljer de två systrarna souvenirer till turisterna. Uppvuxna med turister som inkomstkälla vet de precis hur viktigt det är att le och pruta ner priser. Precis som det vet hur man bäst gömmer sig bland husen när man precis retat sin syster.
Midsommarglädje
Midsommarafton kom som en efterlängtad vän. Den tog med sig lite regn och kalla vindar men det bästa den tog med sig var alla fina som jag hade saknat. I en lada utanför Stenungsund samlades vi, sjöng snapsvisor och åt den traditionella midsommarmaten. Vi trotsade kylan och tävlade i femkamp, mätte våra låtkunslaper i en introtävling och dansade in natten.
Jag äter varken sill eller dricker snaps men det spelar ingen roll. Midsommar är en av höjdpunkterna med den svenska sommaren. Att hylla sommaren med skratt och kramar tycker jag vi borde fortsätta med kommande år också. Trots dyra jordgubbar och typiskt midsommarväder.
Tillbaka till byn
Från myllrande storstad till stillsam by. Kontrasterna mellan den lilla jämtländska byn, Raftälven och Mexikos näst största stad, Guadalajara är stora. Men jag hade saknat det. Skogen och lugnet. Sjön och kvällsolen. Gå barfota i gräset och plocka smultron i dikeskanterna.
Precis som jag hade saknat resten av Sverige. Allt det gröna, allt det friska och allt som funkar. Det är lätt att vara på andra sidan jorden och bara komma ihåg allt som är bra. När kylan kommer tillbaka vet jag någon som inte kommer tycka att det är lite fantastiskt längre. Här kan man inte plocka kaktusfrukter eller bada året om. Inte heller finns det smak på maten och dygnets mesta tid tas upp en Iphone. Här kan man inte storhandla mitt i natten eller köra runt i en gul bubbla.
Sål änge jag är i Mexiko kommer det alltid finnas något jag saknar med Sverige. Och så länge jag är i Sverige kommer jag alltid ha ett sug inom mig att återvända till Mexiko. Men nu är jag tillbaka i Sverige för att stanna. Frågan är bara hur lång det tar innan det där suget tar över och jag finner mig själv på ett plan över atlanten.
Miss Konstadinidis
The teacher with the strange name who no one could pronounce. But after some training they learned how to say it, both colleagues and students. And they felt very proud when they finally got it.
Teaching English was something I tried and actully came to enjoy. A lot. Not thanks to the school, but thanks to my students. We had fun, I learnt a lot of different things and hopefully they did too. Saying goodbye was not easy.
Before I started to teach English in Guadalajara I did not see myself as a teacher. But now, five months later, I can actually see myself doing it again. It was challenging, fun and a memorable experince. I will miss it, thats for sure. Especially the colleagues who made me laugh between classes and the students who made it worth stepping in to that classroom everyday. Thank you!
The Monarch Butterflies
It was freezing when we arrived early in the morning. The locals from the village tried to sell us knitted gloves, sweathers, hats and socks. They were well prepared for the frozen tourists. We walked on a dirt road uphill surrounded by small wooden shelters who functioned as shops and restaurants.
When we got deeper in to the forest we saw millions of butterflies hanging in the trees, sleeping. The didn´t make a move. The ground was also filled with butterflies. Our first thought was, ”They´re dead”. But as the sun slowly reached the forest, even the dead butterflies started to move.
After a few hours, when the sun had warmed them up, they were decorating the sky with their beautiful wings. It was amazing. I wore my colourful pants that day and they loved it. If I stood still for a few minutes they would land on my pants and take a short break before they continued flying around. Standing still and just looking up was a bit surreal. Butterflies everywhere.
Every year millions of butterflies flies from Canada to Mexico. They make a short stop in the States, some of them die on the way but the majority make it all the way to Mexico and the goal is to reproduce. They mate in Michoacán in Mexico and the males die directly after having sex. The females fly back to the States, have lots of babies and the new generation continue up to Canada. I dont think anyone really knows exactly why they do this journey every year. But one thing we do know is that it´s a marvelous experinence.
Back in Guadalajara
A Sunday afternoon in the park. People playing soccer, running, playing with their kids and young couples fooling around on the ground and against trees. We sit in the grass, it´s so dry that it´s almost itching through my jeans. Two people and a little lamb. Or is it a dog? Hard to say. We observe the others, wondering about their stories, their lives. As long as I stroke the lamb on his curly greyish fur, he sits close to me. If I stop, he might run off to play some dogs or kids. So I just keep on stroking him. The sun goes down and it gets a bit chilly. We take the lamb and walk back to the yellow bug.
I`m back in Guadalajara in Mexico. In the city where I first started this trip. In a way it feels like coming home, but in lots of other ways I´m still lost. After a month of intensive studying to become an English teacher, I feel satisfied. The course is over and I´m ready to start working, living and breathing again. In other words, keep eating the fabulous Mexican food, dancing until my legs feels like spaghetti, spend lazy Sundays in the park, explore the city and challenge the heavy traffic with a bicycle. And start improving my Spanish. The last month my head has been full of English. Teaching it, talking it and thinking it. It´s time to leave some room for the Spanish.
A new adventure is about to start, the adventure as an English teacher in Guadalajara in Mexico. Teaching youngsters. Getting them motivated and engaged is my next mission in life. Combining that with some more of the lovely Mexican culture doesn´t seem like such a bad idea.
Another american love
This is Nicaragua for me. A man on his horse passing by. Families walking along the road trying to avoid to the cars. Buses stuffed with both humans and things. Skinny dogs strolling up and down the streets and humping eachother. Dirt roads surrounded by stunning nature. I just love it. I think I found my favorite country in Central America.
The banana-fairytale island
A fairytale Island. That´s what the guide book said. It is definitely a paradise of nature. A place where I just found myself extremley relaxed and inspired to take pictures. We stayed for a few days. Some people stay much longer than that.
Isla Ometepe is located in Lago Nicaragua, a huge lake in the middle of the country. The island is created by two massive volcanos and we stayed at the foot of the smaller one, which left us with a fantastic view over the big one. The place was an organic coffee farm and the surroundings were stunning. Nature was so close. Everywhere we looked we saw banana plantains (platanos). Tons of horses and donkey walked the roads packed with the fruit. Nicaragua is the biggest exporter of platanos in Central America and Isla Ometepe is the biggest producer in the country. Just imagine how much platanos that grows on the island.
We also saw Howler monkeys in the trees. Big hairy spiders on the road. Amazing trees that made me think of Avatar. Beautiful sunsets around the volcano. We walked and walked. Looked at the stars. So many stars at night. The island made me loose track of time.
Once I was a diver
Now I´m not.
I Honduras provade jag att dyka igen efter fem års uppehåll. Men den där svävande bekväma känslan när man är på 20 meters djup kom inte tillbaka. Att jag en gång var en advanced diver känns väldigt avlägset. Visst såg jag fina fiskar och otroliga koraller men flera gånger kom jag på mig själv att räkna ner minuterna tills jag var vid ytan igen.
Det bästa på med dykandet var när vår kapten lokaliserade en flock med unga delfiner när vi var på väg tillbaka efter ett dyk. Av en slump. Några sekunder senare säger en av divemastrarna helt lugnt att om vi vill simma med delfinerna så kan vi sätta på oss snorkel och fenor och hoppa i. Jag kände mig som en exalterad femåring på julafton.
På given signal gled ner i det ljumma vattnet och simmade som aldrig förr mot delfinerna. Tittade omkring mig och insåg att jag var först, saktade in lite och doppade huvet under ytan. Plötsligt svisschar en lekfull delfin förbi. Bara några meter ifrån mig. Och en till. Och två till. Sedan försvann dem. Det gick så snabbt men jag var helt salig efteråt. Så fina, så lekfulla och så nära. Väl uppe på båten igen kunde jag inte sluta le. Mina läppar formade samma ord åter och åter igen. Wow.
Utila är en karibisk ö i Honduras. De flesta besöker den för dykandet som både är billigt och bra. Jag var där i två veckor och kämpade mot sandloppor, galna trafikanter och tropiskt regn. Fyra dyk blev det totalt. Desto mer cyklande och utforskande av ön. Bland annat ett kraschat drogplan mitt i djungeln. Det var fina tider.
