Just Belize it
”Är Belize ett land eller en stad?” En fundering från min kära syster. Jag tror att det är fler som har liknande funderingar om Belize. Svaret på frågan är både och, det är ett land och en stad. Den forna huvudstaden heter Belize city och kallas Belize i folkmun. Jag visste inte heller så mycket om landet innan jag åkte dit. Jag visste att det skulle vara dyrare och mer som de karibiska öarna än resten av Centralmerika. Lite mer raggamuffin och dreads. Lite mer rice and beans.
De första veckorna låg fortfarande Mexicoförälskelsen kvar. Belize hade en hel del att leva upp till. Ölivet på Caye Caulker var avslappnande och härligt men inget nytt egentligen. Fiskebyn Hopkins var annorlunda och mysig men det blev lite segt mot slutet. The Battle of the Drums i Punta Gorda var lite av en besvikelse. Att dansandet nästan uteblev helt från publiken var märkligt.
Men för några dagar sen lämnade vi kusten och åkte inåt i landet. Till San Ignacio eller Cayo som staden också kallas. Det var här jag insåg att Belize också kommer ha en speciell plats i hjärtat. Människorna, omgivningen, myggen, den goda maten, djungeln precis runt knuten - allt föll på plats. Här fick vi chansen att vara äventyrliga och simmade i grottor och upptäckte djungel och mayaruiner på hästryggen. På hostelet fick vi chansen att vara extramammor när en alldels för ung tik lämnat sina elva valpar. Det var tungt. Nu är de bara nio kvar.
På tre veckor har jag blivit bättre på att förstå ”broken English” och förmodligen sämre på spanska. Nu är vi i Guatemala och det är dags att börja tänka på spanska igen. Den närmsta veckan kommer vi att hjälpa till på ett räddningscenter för vilda djur. Och putsa på våra språkkunskaper.
Done say it
Det var i prinicp tomt när vi kom fram. Längs byns enda väg gick några taniga hundar och några pickande höns. Vi kollade ett par tre gästhus, alla tomma. Vart var alla människor?
“Welcome to Hopkins, it’s a quiet place.”
Men den lilla fiskebyn i Belize har blivit större, på bara några år har befolkningen ökat och nästan fördubblats. Nu bor runt 2000 människor i Hopkins och många försörjer sig på turisterna som mellanlandar här. Alla var nyfikna och pratglada, barn som vuxna, män som kvinnor. Framförallt Frantz Revelino. Han blev vår egen lokala guide och berättade om Garifunatraditioner, kokosnötter, maten, trummandet och människorna i byn. I tre dagar i sträck. Mitt tålamod räckte men Echa tappade sitt ett par gånger.
Han tog oss bland annat med på en kayaktur i lagunen, halvvägs in i lagunen frågar Echa om det finns krokodiler i vattnet. ”Of course” svarar Frantz och kayakpaddlandet blev om möjligt ännu mer ostrukturerat. Skratta åt det kunde vi göra efteråt. Inte när alla flytande trästockar såg ut som lurpassande krokodiler. Ja, vi var rädda. När vi kommit halvvägs gjorde Echa rätt klart och tydligt på svenska att hon inte tänkte paddla något mer. ”Are you mad, Aileen?” hördes lite osäkert från en surfrbräda där bak.
Efter ett par nästan-kraschar in i mangroovebuskarna tog vi oss tillbaka till strandkanten och Frantz bara skrattade åt oss. ”Man, if I knew you guys were that bad at paddling I would never had taken you here.” Till vårt försvar hade han lika svårt att hålla kolla på vänster och höger och förvirrade oss med sina order. Frantz Revelino hade förmodligen sina baktankar men han gjorde verkligen allt för att göra oss nöjda. ”When you move, I move”. Jag gillade honom.
Hopkins är litet, vi gick samma väg upp och ner minst 17 gånger. Träffade samma människor och blev stammisar på Innies restaurant. Lärde oss lite ord på Creol och Garifuna och glömde dem lika snabbt. Igår var vi på ”Battles of the Drums” i Punta Gorda i södra Belize, en tävling där trummande, sjungande och dansande människor möts framför jury och publik. Redan efter tre dagar i Hopkins kändes det som att bandet från byn var vårt band. Vi var stolta över våra killar.
Livet på ön
”We call this get-together-weather in Belize!” Regnet öste ner och alla trängde ihop sig under hyddtaken på Caye Caulker.
En liten ö på några kilometer i det karibiska havet. En liten ö där alla känner alla och där det finns tre gator, alla täckta med sand. Jag har gått runt barfota i flera dagar. Caye Caulker har verkligen gjort ett avslappnat intryck. Det var lätt att stanna och sjunka in rytmen.
De senaste dagarna har vi upplevt orkanvindar och tropiskt regn, jäst i solen, snorklat bland koraller och smidit planer för resan. Ön är full av hundar, jag tror jag har klappat hälften av dem. Nu är det dags att dra vidare söderut och lämna det här lilla paradiset.
Sista dagarna i Mexico
Jag har lämnat Mexico. Men förhoppningsvis bara tillfälligt. Om man kan förälska sig i ett land så tror jag att jag har lyckats kära ner mig i Mexico. Så rikt på varma människor och vackra platser. Starka dofter och odörer. Korruption. Fattigdom. Wallmart och Mcdonalds. I Mexiko finns lite av alla världar, på gott och ont.
Sista dagarna spenderades i Yucatans största stad Merída. Vi bodde i en gammal kolonial byggnad de första nätterna och levde hostelliv med en helt fantastisk frukostbuffé. Provlåg traditionella hängmattor och blev bjudna på söt Maya-sprit. De två sista nätterna tog jag mig ut i förorten och couchsurfade hos en blivande vegan med stora resambitioner. På marknaden försökte jag handla skor men verkar ha tappat förmågan att ta snabba beslut. När jag sa hejdå till Mexico sa jag också hejdå till nyfunna vänner.
Nu är jag i Belize och det är helt klart annorlunda. Det känns som jag börjar en helt ny resa. Echa har anlänt och ska dela alla upplevelser med mig. Kanske lyckas vi förälska oss i hela Centralamerika.